söndag 18 januari 2015

Race Report Sandsjöbacka Trail 22k 2015

Ja här är jag framför spritskåpet strax innan jag åkte till starten: 


Starten gick i Kållered och jag träffade flera jag kände innan start. Bl.a. mina kollegor från Friskis, Mats & Ann, Henrietta som jag träffat på en simkurs förra året och Magnus som går min nybörjarkurs på Valhallabadet. 

I starten såg jag även multisportaren Scott Cole som jag var på en föreläsning med i höstas. Han har bl.a. vunnit multisportävlingen Åre Extreme Challenge. 

Starten gick strax efter 09:00 och jag tog det lugnt första biten för att inte stressa mina luftrör. 
Först en bit på asfalt och sen en bit till på grusväg innan vi nådde Torrekullaleden. Ca 1,5k på den innan vi nådde Sandsjöbackaleden. 

Det var väldigt blött och lerigt. Och på vissa ställen gick man ned sig till knäna. 
Kände när vi kom in i skogen, där det krävs mer och är jobbigare att springa än på platten, att det skulle bli jobbigt idag. Drog ned på farten men det kändes lika tungt i bröstet. Det fanns inget mer att hämta lixom. Trodde väl att jag kanske åkt upp lite i kapacitet det sista men tydligen inte. Kändes lite tröstlöst och jag valde frivilligt att släppa förbi bakomspringande löpare när de kom för nära för jag blev stressad. 

Blev passerad av flera som kände igen mig som undrade vad jag höll på med, skulle inte jag ligga längre fram och slåss om pallplacering? Någon försökte jag andfått förklara för, någon annan svarade jag inte ens. 

Kom in på motionsslingan vid Oxsjön där det är lättare löpning. Orkade dock inte stå på. Trycket över bröstet och flåset var för jobbigt. 
Strax innan depån vid Sisjön kom multisportaren Scott Cole springande från höger. What? Fattade direkt att han sprungit fel. Han hade tagit ett extra varv runt Sisjön. Oops. 
Framme vid depån med den kända kladdkakan tar jag en klunk sportdryck och fortsätter sen direkt. 
Kommer fram till vänstersvängen vid stengärdsgården som är ca 300 meter efter depån och ser flera framför mig som springer rakt fram. Ropar på dem och de vänder och återigen ser jag Scott Cole. Han var alltså på väg mot ett andra varv runt Sisjön. Tur jag ropade, haha. 

Sen lång grusbacke nedför mot Åbystallarna. Sen en bit på asfalt under Söderleden och sen upp mot Fässberget. Strax innan och uppemot Fässberget tas de här korten (tack Erik Gumabon):



Jag minns att jag ropade att det var tungt. 

Uppför Fässberget där en backe är så brant att där går de flesta, även jag. 
Sen uppemot välkända trakter för mig: Änggårdsbergen 
Här kommer 22:ans värsta och mest svårsprunga parti. En kilometer med så mycket lera och rötter å annan skit att jag tror att denna tog ca 8 minuter. 
Sen direkt vänster uppför det som jag kallar steniga backen. Brant och full av lösa stenar och stora stenblock. Här går jag precis som de flesta andra. Sen en liten slinga för att komma upp till högsta toppen där ljunghedarna är för att sen springa ned igen och ta sig slingrande igenom Botaniska Trädgården. Precis innan jag tar mig ur denna och kommer ut i Änggården står Mattias Jonson och tar kort. Killen som sprungit alla tre tidigare 44k och som sprungit fel alla tre gånger. Förra året tappade han sin ledning pga detta då han gjorde en liten extra 20 min detour. Här ser jag ju ganska plågad ut: 


Sen en liten bit genom Änggården för att komma fram till gångbron över till Slottsskogen. Samma som man även forcerar i slutet på Göteborgsvarvet. 

Skillnaden med Varvet var dock igår att man inte springer direkt mot Slottsskogsvallen och mål utan ska upp på kullen ovanför spårvagnshallarna innan man får springa in på "Vallen". 

Traglar mig igenom sista terrängpartiet och dundrar nedför gräset innan jag kommer in på upploppet på Slottsskogsvallen. Jag är då så nära att börja gråta. Det är så tungt att andas. Jag drar av mig min racevest för att kunna ta fram min Bricanyl direkt när jag går i mål. 

Någon tar kort vid målgång och jag hör speakern säga mitt namn men jag är inte riktigt med. Lyckas ta av mig chippet som suttit runt min vrist med ett kardborrband. Ser min man och Mats. Tar två puffar Bricanyl och vill bara hem. Jag har ont i bröstet och har svårt att få ned puls och andningsfrekvens. Så jag går hem direkt. Väntar inte in någon som jag lovat men orkar inte bry mig. 

På trappen innan jag går in tar maken denna bild på mig bakifrån: 


Var ju bra att jag hade "damasker" på mig... 

Är sen påverkad hela resten av eftermiddagen och det är först på kvällen jag känner mig ok. 
Känner mig ledsen. Trodde jag var bättre. Förstår att jag återigen måste prata med min läkare. Så här kan det inte fortsätta. Jag ska klara 22k trail i denna farten utan att känna så här. 

Min tid blev i alla fall 2.13 och ledde till en åttondeplats. Damsegrarinnan kom in på 1.59

Får sen reda på en del intressanta detaljer om loppet och efterspel. 
Magnus låg trea när han kom in i Slottsskogen. Ligger trea när han ger sig på det sista lilla trailpartiet. Men väl i mål så är han fyra. Utan att någon passerat honom. Killen som låg bakom honom har helt klart skitit i sista terrängpartiet och sprungit rätt mot mål. Kommer in 15 sekunder INNAN Magnus. Magnus påtalar detta till arrangören och killen som sprungit fel. Inget görs och han går sedan upp på pallen å tar emot tredjepriset. What? 

Får sen även reda på att någon/några män sprungit i tjejers namn (namn och klassbyte tillåts inte) och kommit topp-10 i 44k klassen. What? 

Många pratar om felspring och dåligt snitslat. Många verkar inte ens kollat kartorna de fått. 
Var ska man dra gränsen för vad som är ok snitslat, vilket ansvar ligger hos deltagare respektive arrangör? 

Många frågor. Väljer nu att fokusera på andra frågor. Frågor som har med mig att göra. Som, hur ska jag få det här att vända? 

/Eva 






8 kommentarer:

  1. Det verkar finnas lite förbättringspotential vad gäller skyltningen. Väl kämpat men fy så tråkigt att du får kämpa så med den försämrade lungkapaciteten, tro fanken att det går tungt att springa då! Usch lider med dig vännen och hoppas att du hittar en väg framåt och uppåt med god hjälp av bra specialister!!! Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, lite bättre kan det ju bli men samtidigt har jag ju aldrig drabbats av nån felspringning som tur är!
      Nä, nu ska det fanimig blir ordning på detta. Jag har ju mer att ge men kan inte få ut det! Tack för omtanke och pepp. KRAM!

      Radera
  2. Snyggt jobbat ändå Eva. Med tanke på att du bara har 60% lungkapacitet så kommer du bli grym när det ordnat upp sig.

    Gällande Magnus så är det helt oacceptabelt och jag hoppas det löser sig.

    Gällande banmarkeringen så tycker jag den är vad man kan förvänta sig av ett traillopp. Man har en karta och det gäller att hålla koll på var man är.
    Jag hade vissa svårigheter vid 2 ställen där jag fick stanna upp och orientera mig, men annars tycker jag inte det var några som helst problem.
    Kanske enklare för mig som är långsam förvisso.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Jörgen å grattis till din fina insats!

      Ja, det med Magnus känns ju inte ok alls.
      Jag har nu sprungit tre gånger, varav två gånger 44k och jag har aldrig sprungit fel. Tror som du att farten är en faktor. Sen även att du följer andra utan att kolla själv. Snitslar har även en tendens att försvinna och det går ju inte att snitsla dagen innan på ett så långt lopp och flera olika distanser som ST är. Sen undrar jag hur många som kollat bansträckningen innan? Första året hade jag kartan framme hela tiden och kollade gps:en för att veta. Tex 6k på blå led är ju bra att registrera när man går på blå led osv.
      Sprang Soteleden Terräng Maraton i maj förra året och där var det ännu mindre markerat och är faktiskt det enda lopp jag sprungit fel på. Dessutom i slutet när jag var aptrött. Det blev uppemot 45-46 k istället...

      Radera
  3. Angående avsiktliga och oavsiktliga felspringningar så är det nästan omöjligt att kontrollera att ingen genar på en så pass komplicerad bana. I just det här fallet fanns en möjlighet iom att vi hade en matta på kullen som förvarning. Tyvärr låg den inte idiotsäkert placerad på fredagkvällen så den registrerade inte alla löpare ändå. Vi ska kolla närmare på det här specifika fallet och även fungera på hur vi gör i framtiden.

    Vad gäller vänstersvängen i Sisjön så var den välskyltad på fredagkvällen men någon tog ned de två skyltar vi satt som varning - kvar blev bara snitslarna. Inte konstigt om många bommade där. I övrigt får vi kanske bli ännu tydligare med att vi inte bandar in hela banan och att vi inte målat ut nån blå linje att följa.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, Robert det går ju absolut inte att kolla. Då skulle man ju vara tvungen att ha 1000 funktionärer som står utplacerade.
      Jag har faktiskt under de tre gånger jag sprungit aldrig sprungit fel. Jag ägnar tid åt att kolla bansträckningen innan och har varit med på provlöpningar. Är man riktigt snabb så är det nog lätt att missa vissa snitslar och detta i kombo med att kanske inte kollat kartan innan är ju kanske inte det bästa.
      Sen försvinner ju snitslar och vissa andra markeringar plockar folk bort precis som du skriver.
      Sen som du och Jörgen skriver så är det så här på de flesta terränglopp men är man van vid att springa längs en blå linje så blir det här ju en chock...

      Vad gäller Magnus placering och hans iakttagande vad gäller han som kom trea så kolla för mer detaljer med honom. Det jag reflekterade främst över är att han tydligen inte reagerade när Magnus påtalade vad han gjort. Hade jag sprungit fel omedvetet och fått en pallplacering pga detta hade i alla fall jag när någon påtalat detta inte gått upp och tagit emot något pris. Speciellt inte när det var så himla tight vad gäller tiden.

      Radera
  4. Tungt för övrigt med lungorna. Hoppas det går att få ordning på!

    SvaraRadera