söndag 1 juni 2014

Race report Utö Swimrun 2014

Ja, här sitter vi på vår veranda Maria och jag och äter lunch innan vi tar bilen upp till Stockholm:


Sen på kvällen så blev det inget uppladdningsvin eller uppladdningsöl utan det blev en pastarätt i Haninge Centrum med denna tillhörande dryck: 


Det var lite av en chock för oss att åka från 24 grader och strålande sol och komma upp till Stockholm med regn och 10 grader. 

På hotellet i Haninge så gick tankarna om hur mycket vi skulle frysa då vi fick rapporter om att det var typ 8-9 grader bara i vattnet. Vi bestämde oss då för att köra på hellång våtdräkt, inte avklippt som kanske är det som är mer swimrun. 

Dålig sömn och sen upp i ottan för att försöka få i oss nåt mer än Rödbetsjuicen från Mighty Sport.
Ute i god tid till färjan ut till Utö som gick från Årsta brygga kl 07:30. 
Sen nästan direkt race meeting uppe i tältet vid Värdshuset och sen var det dags att kissa och byta om. 

Energin som bubblar och ligger i luften när man står där strax innan start är enorm och precis innan starten gick så åkte två JAS-plan över oss två gånger. Alltså jag vet inte om det var planerat men det var enormt mäktigt! Ur högtalarna dundrade en låt av Petter som stod strax bakom oss. Jag skrattade gott när han sa: "Vad är det här för jävla xxxx-musik?"

Åsså gick starten och det blev lite tumultartat. Precis framför oss trillade två killar och Maria fick ta någon form av kaninskutt för att inte springa rätt på dem och jag fick en spark på smalbenet innan jag hann hoppa åt sidan. Det blev ganska trångt då det framför oss körde en flakmoppe med en hund där fram och de första 500 metrarna fick man inte springa om detta ekipage. Lite lättade det på trycket när de körde till sidan men ni kan ju förstå att när 132 lag kom ned till första simmet så blev det ganska trångt. Speciellt för oss som låg i mitten. Jag fick nästan känslan av en triatlonstart även om jag aldrig varit med om detta. Jag är glad att Maria och jag hade en lina mellan oss för här hade vi lätt kunnat komma ifrån varandra. Dock fick jag putta bort folk som simmade in i linan och en kille gav jag en hård armbåge efter att han TRE gånger simmat på mig och dundrat in sina paddlar på olika ställen på mig. 

Kombinationen av det extremt kalla vattnet och trängseln gjorde att jag fick fokusera för att inte drabbas av panik. Maria simmade på bra och jag följde efter. Linan i simningen för oss handlar inte om att den andra ska dra den andra utan bara om att kunna hålla ihop och att inte lägga energi på att kolla var den andra är. Nu kan den som ligger först bara fokusera på att navigera och den som ligger bakom behöver bara fokusera på att simma. Dock kan man säga att på de två första simmet så kunde jag inte bara simma utan fick hålla andra borta från vår lina. Detta blev bättre längre fram i loppet då fältet delades upp mer. 

Kände att de kalla simningarna triggade min astma och så fort vi sprang fick jag fokusera på att lugna ned min andning. 

Tidigt i loppet fick vi reda på att vi låg trea. Ettan och tvåan såg vi aldrig och vi visste sen innan att det var med två jättestarka lag; dels mamman och dottern som vann Ötillö förra året (Charlotta & Bibben) och dels två tjejer som tidigare lyckats bra i mixed klassen var för sig men som nu bildat damlag (Annika & Maria). Sen så klart Helena Lindahl och Linda Sernfalk som är det damlag som deltagit och vunnit flest swimruns sen denna sporten började i Sverige. 

För er som är intresserad av banan så klicka HÄR!  
Jag tänker inte ge mig in i detalj på varje sträcka och ärligt vissa saker har jag verkligen svårt att ta in när jag tävlar och ju närmare jag ligger på gränsen desto mindre tar jag så klart in. 

Simningarna var kalla men inte så långa men värst var de första två för sen fick man upp värmen av löpning och att vi hade lång dräkt så när simmen kom så var de ganska välkomna för att bli nedkyld. 

Terränglöpningen fram till Båtshaket var enormt krävande. Tänk er helt obanad terräng upp och ned iförd våtdräkt. Vi skulle "cabbat ned" och hade vi haft klippta dräkter ovanför benen hade löpet gått lättare men vi var ju så rädda för att frysa. På Ålö fick jag betala för detta. Jag minns att jag svor och kallade loppet för ett j-vla terränglopp. Vi var inte riktigt förberedda på så mycket teknisk skogsterräng. 

Efter kontrollen Båtshaket (ca 15-16 k in i loppet som totalt var ca 32k) som var ett litet hus där det var energistation så började jag dippa trots att jag fått i mig bra med energi. Den långa klipplöpningen på Ålö som följde var ingen rolig historia och när jag började blöda näsblod så att det forsade så var jag inte fräck om man säger så. 

I 20 minuter sprang jag där på klipporna och lämnade ett blodspår efter mig och Maria berättade efteråt att när hon vänt sig om för att titta på mig vid ett tillfälle så var min raceväst helt nedblodad och jag såg väldigt sliten ut. Men hon sa inget, hon tuggade på. Hon vet att jag säger ifrån om det är kris, så väl känner vi varandra. Här uppmärksammade Maria att ett damlag nu var ikapp oss men sa inget till mig. På simmet till Stora Sand gick de i samtidigt som oss men vi lyckades simma ifrån dem och kom upp före dem till energistationen som låg på den fina stranden. Där var Daniel som jag känner funktionär. Han stod och blandade sportdryck och frågade hur jag mådde. Jag minns inte ens vad jag svarade. Som tur var så hade det mesta av näsblodet på västen sköljts bort på simmet så att jag inte så helt döende ut i alla fall, hahaha. 

Sen in i skogen igen. Maria fick dra mig med linan. Vi kom fram till Jespers hus (en av arrangörerna och ursprungsdeltagarna i originaltävlingen/vadet som Ötillö är "baserat" på). Där stod det barn och erbjöd oss öl. Underbart ju! MEN vi tackade nej. Sen ett mycket kort sim på ca 40 meter. Här var det typ lera/gyttja där man gick i och jag gick ned mig upp till midjan och när jag skulle dra loss mig fick jag kramp. Maria ropade på mig och jag simmade den korta sträckan så fort jag kunde trots ihärdig kramp insida lår höger sida. När vi kom upp på andra sidan fattade jag varför hon ropat så. Precis bakom såg jag nu för första gången damlag fyra. Jag minns att Maria här sa: Nu måste vi hålla ihop det. De ligger precis bakom oss nu. 

Vi började springa igen och krampen släppte. Vi kom ut på det långa gruslöpet och även om teknisk terräng är jobbig så är en ondulerad grusväg som typ pågår i all evighet (5,2 km) inte det roligaste när man är trött för i skogen måste man tänka bort att man är trött och fokusera på var man sätter fötterna här på grusvägen så kommer tröttheten direkt då löpningen är lättare. 

Maria ger mig linan och säger att hon är trött. Hon vill att jag drar henne. Minns att jag fort tänker att nu måste jag skärpa mig. Glömma att jag är trött. Nu har Maria dragit mig och nu är det min tur. Jag kopplar på linan och vi drar i alla fall ned dragkedjorna i ryggen för att inte överhettas. 

Jag tuggar på. Jag vågar inte vända mig om. Jag vill inte veta om fyrorna ligger precis bakom. Jag försöker peppa Maria och säga att hon är stark att vi ska klara detta. Hon svarar inte och jag hör hur hon stånkar. Jag vet själv hur jobbigt jag hade det på klipporna och jag bara tuggar vidare precis som hon gjorde då. Jag är så j-vla trött och hela kroppen är nu överhettad och jag LÄNGTAR efter att simma i åttagradigt vatten. Vi försöker fråga om någon vet hur långt det är kvar. Vår GPS har stannat. Vi vet att det är ca 5 km men när man är trött så har man inte koll på om man sprungit 3 eller 4 km. Helt plötsligt börjar vi plocka placeringar. Vi går om några mixed lag och några herr lag. Jag får lite ny energi av detta men oroar mig för Maria, precis som hon oroade sig för mig. 

Men så plötsligt hör vi av några som står och hejar vid sitt hus att det nu bara är några hundra meter kvar till nästa energistation och sim. Red Bull stationen vid Näsuddens brygga som passerar i början av loppet och nu ska passera igen. Jag tar två muggar med Red Bull och Maria som är överhettad tar av misstag en mugg sportdryck och häller över sig. Sen hjälper vi varandra att dra upp dragkedjorna och kastar oss i simmet. Det är en befrielse med det iskalla vattnet. Vi kommer upp ur vattnet och kommer in i ett kortare skogsparti som är väldigt vackert. Då får jag kramp. Utmattningen i kroppen och det kalla simmet blir för mycket. Jag tvärstannar då det gör så j-vla ont! Jag skriker rakt ut. Maria drar i mig och säger att jag måste röra på mig. Det kommer inte släppa annars. Ok, hon är läkare jag litar på henne när min hjärna inte minns alls vad man ska göra vid kramp. Vi fortsätter att springa och jag skriker och skriker för det gör så ont. Efter två minuter släpper krampen och vi närmar oss äntligen sista simmet. 

Vi slänger oss i och nu är det inte riktigt lika befriande att svalkas då vi inte riktigt fått upp värmen på det korta löpet i skogen. Nu är det riktigt kallt och vi simmar så fort vi kan. Detta är det längsta simmet på strax under 500 meter men vi tänker inte ens på det. Vi simmar på och simmar faktiskt om två lag. 
Upp på stranden där vi får anvisningar om vart vi ska gå upp för att slippa fastna i leran. Nu är det bara ca en kilometer kvar till målgång uppe vid Utö Värdshus. 

När vi svänger runt ett hus och ser trappan upp känner jag gråten i halsen. Vi kommer klara det. 
Vi går i mål och blir intervjuade. Jag vet inte alls vad jag säger. Vi får kramar av Michael och Mats. De står alltså i målet och tar emot alla på detta sättet. Vilka arrangörer! 

Fram kommer en av Gococo-systrarna och frågar om hon får ta kort på mina nedsmutsade strumpor som hon uppmärksammat är deras märke. Sen tar hon detta kortet på Maria och mig: 


Vi är så glada! Vi klarade loppet och vi höll undan och tog hem tredjeplatsen. Fem minuter tog vi in på grusvägen där vi båda trodde att vi skulle dö. Den styrkan det ger att veta att vi trots att kroppen säger nej kan tugga på ändå går inte att beskriva. Man ger inte upp när man är två och när den ena blir trött så kliver man upp och gör sitt jobb även om man själv är trött. Det teamwork vi gjorde är det bästa vi gjort. Vi kompletterade varandra på bästa sätt och jag tror inte att vi kunde få ut mer igår. Vi var aldrig i närheten av varken första eller andraplatsen. 3.46 & 3.53 är långt ifrån våra 4.07. 

När vi står och väntar på att få våra väskor efter loppet så kommer det fram två unga killar till oss och säger: "Där är ni ju! Ni var ju grymma på sista simmet! Vi har ALDRIG sett några simma så fort! Ni var som två torpeder. Vi var helt säker på att ni var killar!" 
Bästa kommentaren och kvitto på att vårt sim funkar. Att simma med paddlar tar på krafterna och i slutet av ett sånt här lopp tror jag inte att man orkar på samma sätt som utan paddlar. Vi märkte samma på Öloppet där vi på de avslutande simmen simmade om många lag som hade paddlar. 

Efter att fixat till oss och bytt om så delar vi på en sån här öl:


Sen äter vi lite och samspråkar med lite "folk". Äter mest för att det är bra. För hungriga är vi inte efter att ha tryckt i oss x antal gels, muggar med sportdryck, Red Bull och jag minns inte allt. 

Sen är det prisutdelning. På stenpodiet/prispallen vid flaggan. Det som ju även är prispall på Ötillö. 
Tydligen är lila färgen som tjejerna har. Allihop. Inte visste jag det när jag köpte våra väskor i NYC i höstas och sen matchande jackor på Stadium...


Som pris får vi Gococo-strumpor och HEAD googles. På bilden: vi till vänster, i mitten Maria och Annika som vann och till höger Bibben och Charlotta som kom tvåa.

Förmodligen enda gången som vi får kliva upp på den stenpallen. Den 1/9 är distansen mycket längre och konkurrensen än hårdare. 

Loppet var riktigt tufft men ett verkligt kanonarrangemang: tack till arrangörer, funktionärer och deltagare!

Nu ska jag NJUTA av vår prestation så här dagen efter. För sorry, ni som skriver och önskar att jag ska njuta UNDER loppet, nja för mig funkar det inte riktigt så (läs ovan). 

Och ja, vi slog Petter och hans teampartner - liten fjäder i hatten eller? 

21 kommentarer:

  1. Underbar läsning fick tåra i ögonen! ni är så jävla grymma och ja det en fjäder i hatten att ni slog Petter;-) Knus!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag fick tårar i ögonen när jag skrev. Det blev känslosamt. Det handlar inte bara om att vara bäst fysiskt tränad utan även mentalt. Tack för allt stöd - knus!

      Radera
  2. Haha, fantastiskt jobbat av er! Tredjeplatsen och du som väl knappt kunde simma förut? Grattis och kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Tove!
      Ja, de flesta som är med har ju simmat i många år. Tycker det var riktigt strongt av Petter med. Han har inte simmat så länge han heller.

      Radera
  3. Å så kul att läsa din racereport från Utö. Ni är ju grymma! Jag har inte hunnit skrivit ner något ännu efter hemkomst. Men är otroligt nöjd med debuten i sporten swimrun fast jag och min partner var nästan en timme långsammare än er. Men jag blev alldeles kär i sporten och i varje fall jag kan tänka mig att släppa lite på triathlon drömmar, packa en liten väska och dra och tävla utan att frakta runt på cykel också. Älskar simningen!!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. TACK! Var det inte er vi bytte om med inne i huset innan? Eller är jag helt ute och cyklar?
      Vilket lopp! Ja, simningarna var underbara även om de två första krävde lite mer då det var så kallt och trångt.
      Vi älskar swimrun som sport. Man tar sig fram för egen maskin över hav, sjöar, berg, skog och klippor. Gruslöpet kändes som ett maraton! Trodde aldrig det skulle ta slut!
      Stort lycka till med fortsatt träning och tävlande! Vi ses säkert igen :-)

      Radera
  4. Skoj att läsa. Den mentala biten är jätteviktig. Att orka fortsätta när det krampar kräver en mycket av en. Grattis till en fantastisk prestation.

    SvaraRadera
  5. Tack Micke!
    Ja, man ska inte underskatta vikten av det mentala och viljan att fortsätta när kroppen skriker nej.

    SvaraRadera
  6. Skoj att läsa din utförliga rapport, vilket tufft lopp och under tuffa förutsättningar med kallt i vattnet. Riktigt bra kämpat hela vägen. Stort grattis till fin placering!!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Stort tack Staffan!
      En riktig utmaning och kamp!
      Stort grattis igen till dig och din fina prestation på SM! Ser framemot RR!

      Radera
    2. Jo det stämmer, det var vi. Kul att jag hittat till din blogg, den kommer jag att följa vidare. En vuxen grymt stark dam som kör swimrun- kan inte bli mer inspirerande för denna tanten. Har ni kört Kustjägarna eller hört något om den?

      Radera
    3. Tack, kul! Ska kolla in din blogg!
      Nej, vi har inte kört Kustjagaren men är anmälda i år, ni då?
      Sen blir det Öloppet och Ötillö :-)

      Radera
  7. Svar
    1. Tack! Allt bra med er och bebben? :-)

      Radera
    2. tack bara bra! börjat jogga så smått och allt faller på plats. :)

      Radera
    3. Åh, underbart att höra <3

      Radera
  8. Jag ler när jag läser om hur du springer genom krampen och skriker samtidigt. Det gör så sjukt ont, men det enda som funkar är ju att fortsätta framåt. De allra flesta stannar...
    Så starka ni var.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack!
      Ja, tänk om det filmats, haha. Mina svordomar och skrik rakt ut hade nog frambringat en del skratt. Och Maria som säger: Små steg, små steg! Och jag som typ gav henne onda ögat.

      Radera
  9. Wow vilken läsning och så otroligt häftigt att du och din partner är så starka i simning. Jag såg att du jobbar för AK. Simcoachen är min största idol just nu och jag är så såld på TI. Började simma för ett år sedan och gick en kurs i vintras för AK. Det lyfte min simning flera hundra procent. Nu ska jag testa swimrun och är väldigt taggad!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din kommentar Helena!
      Simcoachen aka Anna-Karin är bäst! TI funkar och jag är stolt över att få vara del av hennes team.
      Stort lycka till med din simming och swimrun!

      Radera
  10. Bluehost is ultimately the best web-hosting company for any hosting plans you require.

    SvaraRadera